Kyrkans historia

Kristendomen nådde östra Finland på 1100-talet, medförd av munkar och handelsmän, komna ifrån Novgorod. De första centra för ortodox tro utgjorde de avsides belägna klostren. På öarna i Ladoga grundades redan tidigt på det andra årtusendet Valamo kloster samt på 1300-talet klostret Konevitsa. På stranden till Ishavet grundades Petsamo kloster på 1500-talet. Dessa kloster förstördes emellertid i krigen på 1500-talet och 1600-talet. De västra delarna av Karelen tillföll Sverige på 1600-talet. En del av befolkningen flydde då till mellersta Ryssland. De övriga förblev sina hembygder trogna och antog den lutherska tron. Efter att Peter den Store i början av 1700-talet erövrat den del av Karelen som låg vid sjön Ladoga, återhämtade sig så den ortodoxa tron. Valamo och Konevitsa kloster grundades ånyo på sina historiska platser, och på slutet av 1800-talet återuppbyggdes också det nordliga Petsamo kloster. Vid samma tid grundades på Karelska näset i Kivennapa Lintula kvinnosamfund, vilket senare fick status av kloster.

Efter Finska kriget och freden i Fredrikshamn, i början av 1800-talet, anslöts Viborgs län till det ryska kejsardömet och antalet ortodoxa i Finland tiodubblades. Till följd härav inflyttade till de viktigaste städerna en stadigvarande bosättning av affärsmän, militärer och tjänstemän vilka bekände sig till den ortodoxa tron. Den finska kyrkliga administrationen utgjorde nu en del av Sankt Petersburgs stift. År 1892 grundades ett självständigt stift, Finlands och Viborgs stift. Landets ortodoxa befolkning utgjordes då av karelare, ryssar, finnar och koltasamer.

Till följd av den ryska revolutionen, undfick Finland självständighet och såväl den ortodoxa som lutherska kyrkan status av statskyrka. År 1921 beviljade den ryske patriarken Tikhon den Finska ortodoxa kyrkan autonomi. Emedan de politiska förhållandena i Sovjetunionen var komplicerade och kontaktmöjligheterna svårtillgängliga, vände sig kyrkostyrelsen till Konstantinopels Ekumeniska patriarkat med anhållan om att upptas under dess andliga beskydd. I och med ett dokument (Tomos) undertecknat 6.7.1923, övergick den finska kyrkan till Konstantinopels patriarkat som ett autonomt ortodoxt ärkebiskopsdöme.

Före krigen koncentrerade sig kyrkans verksamhet till Karelen, där flertalet av församlingarna verkade. Efter andra världskriget utökades bosättningen i  landet av de ifrån Karelen evakuerade, och därmed grundades ett hela landet omfattande nytt församlingsnät. Nya kyrkor byggdes i huvudsak på 1950-talet och landet indelades till att börja med i två stift; ett stift för mellersta Finland (Karelens stift) och ett stift för södra Finland och Lappland (Helsingfors stift). År 1979 grundades ett biträdande biskopsämbete, vilket innehas av biskopen av Joensuu. Biskopen av Joensuu har som uppgift att biträda ärkebiskopen. Samma år grundades Metropolitdömet i Uleåborg och man valde dess första metropolit. Det nya stiftet började sin verksamhet f.o.m. början av 1980.